Mitt liv har varit fucked up, där ett tag hade jag liksom gett upp hoppet att det ens kunde bli bra igen, men jag har varit en kämpe (trodde aldrig jag kunde säga det), jag har tagit mig igenom hela skiten, den svåra delen & jag är på topp igen! Hur är det ens möjligt? Där ett tag så övervägde jag ju att droppa av skolan, bara för att jag mådde skit & inte trodde att jag skulle ta mig upp igen, jag var en dagdrivare som sket i det mesta, jag hade liksom bara gett upp hoppet om att må bra igen, tänkte att det var fan såhär det skulle vara. Ja, det var helt enkelt fucked up. Hur i helvete tänkte jag då? Jag glömde bort det som var bra runtomkring mig, jag koncentrerade mig bara på det negativa när jag egentligen skulle ha greppat om det positiva, min familj & mina vänner & min pojkvän som fanns vid min sida & försökte göra allt för att stötta mig. Men dum som jag var så stängde jag in mig själv & jag tillät fan ingen att få hjälpa mig igenom perioden där jag behövde dom mest. Idag kan jag fan inte förstå hur dum jag var som bara knuffade bort alla som älskar mig. Kan som inte förlåta mig själv för det än idag.

Idag ser det helt annorlunda ut. Jag mår bra. Jag har insett att jag är en helt normal människa. Det är okej att må skit & vara deppig, det är okej att vara sur som fan & på fett dåligt humör, det är okej att vara konstig ibland, det är okej att vara barnslig & leva ut barnet inom sig, det är helt enkelt okej att vara människa. Men det är inte okej att stänga ute dom som bryr sig & vill ens bästa, det är absolut inte okej & jag tänker aldrig göra om det misstaget. Min familj, min pojkvän & mina vänner är den största delen av mitt liv & jag avgudar dem allihopa.

Jag tänker aldrig mer låta mig själv hamna på botten igen. No fucking way. Men nästa gång jag mår dåligt så tänker jag ta åt mig det stöd som andra ger mig.